Innan sängen.
"På tisdag är det meningen att SVT ska börja sända en programserie som heter Den stora resan, men som att döma av förhandsdebatten lika gärna hade kunnat heta Vi tittar på fattiga. Idén, alltså formatet som det heter i tv-världen, är att svenska familjer från jordens överklass ska bo ett tag med en grupp ur någon primitiv ursprungsbefolkning. Kulturkrockar ska bubbla fram och bli en realitysåpa som ska kittla oss i Ikeasoffan.
Produktionsbolaget – som inte heter Eyesore utan något liknande – anklagas nu av en namibisk organisation, som företräder landets minoriteter, för att ha utnyttjat himbafolket utan rimlig ersättning och för att i sin marknadsföring förmedla västerländska klichéer.
Vi ska inte döma någon osedd, men nog är det rimligt att vara orolig redan när man hör upplägget. Vit man komma med kamera, vilja göra magiska bilder. Svart man bliva häpen. Vit man giva glaspärla och majsmjöl. Vit man resa hem, skratta åt bilder av svart man. Bongo, bongo.
Etnologiska fältstudier är svåra nog för dem som bedriver dem på akademisk nivå eftersom det även där finns fördomsfilter och egna kulturmönster som hotar att förvrida bilden. Som tv-underhållning passar det väldigt illa, det vågar jag mig på som ett allmänt påstående. Det blir ytlig snabbetnologi och jakt på det spektakulära.
Mycket riktigt berättas i pr-materialet till det aktuella programmet att himbafolkets kvinnor ”smörjer in sig med rödbrunfärgad lera i stället för att tvätta sig”. Nämen, har ni hört! Vilka snuskisar, va?
Fast jag vet ett folk som också smörjer in sig som sjutton – honbafolket. De kallas så för att många av dem pratar på det viset: å honba stack, å hanba sto å glodde… Honbafolkets kvinnor, och åtskilliga honbamän, smörjer in sig med alla möjliga salvor som är gjorda av sånt som ekbarksdekokt, björksav, emulgeringsmedel, bävergäll, ister och mycket mer.
Och tänk så mycket annat konstigt detta folk ägnar sig åt. De verkar inte äta riktig mat utan de flockas kring plastholkar med något som kallas lösgodis. Det var först något för barnen att smaka på vid enstaka tillfällen, men nu är det de allt lönnfetare vuxna i honbafolket som varje dag slåss framför holkarna med de små spadarna i högsta hugg. Det skulle nog bli bra scener i en etnosåpa. Ett utmärkande drag hos honbafolkets medlemmar är att de hela tiden måste tala om för andra honbas vad de gör och var de är. De är som en kvittrande fågelflock. Jag är här, twitt twitt, är du där, twitt twitt, jag är här, twitt, twitt, är du där…
Den honbagrupp som är ifånar, alltså har en särskilt sorts platt telefon, kan förse den med en speciell funktion som kallas Here I Am . När ifånen skickar ett meddelande med den ikonen (ja, ikon, vi talar om ett slags religion) får mottagaren upp en karta som visar exakt var ifånen befinner sig. Here I Am är en av de viktigaste yttringarna av honbakulturen och har utvecklats ur det tidiga mobiltelefonerandets typiska rop JAG ÄR PÅ BUSSEN!
Det var väl tur för oss att de är så primitiva de där människorna att de inte kommer och gör sådana program om oss."
Och nu, godnatt!
Sofia